Lämnade precis in aktivitetsrapporten till Arbetsförmedlingen. Tråkigt, men måste göras.

Ännu en ensam dag utan någonting att göra. Ge mig festival, mina vänner och öppensinnade potentiellt nya vänner.. 

Vet inte ens vad jag ska skriva. Det är ändå rätt hopplöst och skit.

Den senaste tiden har inneburit så himla många olika känslor. Vemod, förväntan, ångest, förtvivlan, apati, både glädje och förväntan över vad som komma skall, och tårar och sentimentalitet över de gångna tiderna med vännerna.

Nu har jag flyttat till andra sidan Sverige, mycket är annorlunda och jag känner mig ensam emellanåt. Det är inte lätt att bilda sig en ny umgängeskrets när jag för tillfället varken pluggar eller jobbar. De enda jag har någon form av anknytning till här är min familj, ett fåtal forumvänner och ett ex jag inte pratar med, eller har sett röken av sen Januari. 

Förvisso är det ändå rätt bra. Här kan jag börja om på ny kula och få en nystart. Jag kan vara precis den jag vill vara, om jag vill.

Jag kan ändock inte hjälpa min oändliga saknad. Jag saknar Hälsingland ofattbart mycket. Jag saknar mina vänner, jag saknar dialekten, de bekanta ställena.

Jag kan inte hjälpa det, men jag känner mig som en total nobody här. Jag trodde att jag kände mig så i Hälsingland, men detta är så mycket mer. Jag drunknar i mängderna av alla try-hard-hipsters som verkligen försöker inta en särskild approach. Så många, så likadana. Det får en att undra vem en själv är, och vilken roll jag ska inta.