Idag åkte mamma och jag till vårdcentralen för att försöka utföra mitt urinprov som jag misslyckades med i måndags. Självklart så lyckas det inte bättre denna gången heller. Efteråt så sitter jag och gråter i timmar av ångest och stress. Jag hade förberett mig, tagit två Sobril för att ta udden av det värsta, men när jag väl sitter inne på den där jävla toaletten så går det bara inte. Sköterskan knackar på luckan och frågar "Hur går det?", "Jag har inte tid att vänta på dig, ska assistera en läkare om fem minuter", "du får komma tillbaks senare".

Jag gjorde så gott jag kunde, men jag är helt enkelt inte en person som kan kissa när någon ser på. Jag är inte en av de många tjejerna som "kompiskissar" på krogen, nej, jag vill vara ifred och göra mitt. Jag har drygt en vecka till på mig att utföra detta, annars får jag ingen utredning på neuropsyk. Jag har redan misslyckats två gånger med att kissa i den där jävla muggen. Till slut måste det gå. 

Hej, jag har varit frånvarande rätt länge nu, och det har hänt så mycket saker i mitt liv på senaste. En del saker vill jag inte gå in på och skriva ut offentligt, men det som har hänt mig personligen är väl att jag håller på att utredas för bland annat ADHD, och försöker leva mitt liv så gott jag kan. Jag har försökt gå på Komvux och plugga upp matten, men det går rent ut sagt åt helvete. Det funkar inte alls.

Senast idag så satt jag hos min samtalskontakt på vårdcentralen och bara grät för att allting känns så jobbigt och tungt just nu. Har haft självmordstankar och tankar på att allvarligt skada mig själv. Att bara få komma bort och bli fri från all skit som bara fortsätter att hända. Att ständigt känna att jag kämpar i motvind. Känns som om jag går in i väggen snart. Hur långt ska jag orka innan det bara tar stopp? 

Jag vet att jag orkar, och jag vet att jag kommer klara mig igenom detta också, men jag är trött. Jag är hemskt trött.