Fan vad dålig jag är på att blogga. I alla fall nu, har ändå inget intressant ämne att nörda in mig på. Det är snarare mitt personliga liv. Det är ett svårt ämne. Vad kan man skriva, vad bör man inte skriva? Inte vet jag.

Kollat på bio med mamma och syrran idag, haft boendestöd som hjälpte mig att städa rummet, och så har jag suttit på Bubble House som vanligt. Det är mitt lilla vuxendagis. Alltid härliga människor, och det är ett bra sätt att vara social på, om än på ett passivt plan ibland. Vet man inte vad man ska göra, då drar man till Bubble House helt enkelt. Eller om man bara inte orkar göra något annat. Det är en fristad.

Jag seriöst bara längtar tills det här året är slut. Det är så otroligt mycket saker som har hänt i år, både bra och dåliga. Många tuffa saker, och jag bara hoppas att 2016 bara blir ett lugnt och stabilt år, för 2015, shit, vilken bergochdalbana.. Detta var förändringens år, sen kan allting bara få vara lugnt och stillsamt. Det skulle jag inte säga nej till.

Det har verkligen hänt sjukt mycket grejer på kort tid för mig! Mest bra saker, men också en förjävlig grej.

Det som är bra är att jag har hittat så många fina vänner, det har varit underbart väder, och det är snart Emmaboda, vilket gör mig taggad som fan! Dessutom ska jag upp till Hälsingland nu på Söndag, så det är mycket som pågår! 

Den jobbiga saken var när jag skulle gå hem ifrån stan på kvällen, och blev överfallen av en idiot som försökte våldta mig. Som tur var lyckades han inte med något eftersom jag vrålskrek och skrämde iväg honom. Men efteråt bröt jag ihop verkligen och storgrät. Usch vad hemskt det var. Anledningen till att jag berättar en sån här grej är för att det ska uppmärksammas. Det här är inte ovanligt. Det händer väldigt många kvinnor minst en gång i livet, och väldigt många av dem hade inte den turen som jag hade. Det ska fan inte hyschas med, jag ska skrika ut det om jag så ska behöva. Att man som kvinna inte ens kan gå hem när man vill eller behöver bara för att det finns så vidriga människor därute som bara väntar på ett offer, det är förjävligt. Riktigt förjävligt. 

Den som säger att feminism inte behövs, kolla igen.

För att återgå till bra grejer igen så kollade jag på "Minions" på bio med Victor och Gaia igår kväll. Sjukt kul! Jag hade ju presentkort också, så det var nice. Väldigt rolig film. Den här sommaren är fan så gott som perfekt!

Jag blev för snart två månader diagnostiserad med ADHD kombinerad typ, medelsvår, och redan efter denna korta tid som diagnostiserad har jag stött på enormt mycket kommentarer och fördomar. Så jag tänkte skriva ett inlägg om detta.

Min diagnos innebär för mig att jag har svårt med bland annat:

*Planering/organisering

*Koncentration

*Hyperaktivitet

*Impulsivitet

*Arbetsminne

*Känsloreglering och samsjuklighet

*Utmattning

Detta gör mig inte korkad, tvärtom, jag har mycket hög begåvning enligt utredarnas mycket utförliga tester. Ändå blir jag dagligen bemött med ignorans från vuxna människor. Antingen pratar de med mig som om jag vore ett dagisbarn som inte förstår bättre, eller så tror folk inte alls på att jag har ADHD.

"- Men du kan väl inte ha ADHD, du som är så lugn!"

Så folk som inte ens känner mig, utan kanske pratat med mig lite ytligt sådär tycker att jag inte har ADHD för att jag inte slagit sönder någonting under de fyra minutrarna vi pratat. 

Det är så jävla tråkigt att folk automatiskt tror att en person med ADHD är en bråkstake, missbrukare, brottsling. Visst, vi personer med ADHD är överrepresenterade i fängelser, men det beror på hur samhället väljer att inte ge rätt hjälp till de utsatta. De spottar på oss varenda dag på ett eller annat sätt. Egentligen finns där bara en önskan om att få slippa må som man gör, en önskan om att kunna fungera "normalt", att passa in i samhället, men eftersom det inte funkade så försöker de självmedicinera på något sätt, bara för att få känna sig "normal" bara för en stund och slippa alla tankarna i huvudet som krockar med varandra. 

Nu tänker jag stoppa här, för annars blir det ett trehundra sidor långt inlägg.

Så saker du inte ska säga till en person med diagnos:

* Du ser inte ut att ha _______ (insert valfri diagnos) för att blablabla..

* Du är bara lat

* Det är bara att göra det

* Du tycker så synd om dig själv

* Äsch, du orkar, kör hårt bara 

Long time no talk. 

Jag har börjat på Växjö Samordningsförbund, AKA Finsam. Det är typ som ett coachingprogram som hjälper en att komma ut i arbetslivet, plugg, praktik, vad en nu vill göra. Utbildningen är tio veckor lång, går där tre dagar i veckan. Hittills så trivs jag väldigt bra med gruppen jag hamnat i. Trevligt folk, och de på Finsam säger och lär ut så vettiga grejer. Saker som egentligen är så basic, men som en aldrig tänker aktivt på.

Jag ska påbörja min utredning på NP i morgon, och jag ska flytta om en vecka. Känns sjukt bra. Äntligen så får jag massor av goda nyheter istället för dåliga, så jag är positiv och optimistisk.

Har massor att se fram emot nu. Bara att le och vänta på våren, vilket är ytterligare en bra grej att se fram emot. Sol, värme och slippa tjocka jackor. Kanske hellre till och med behöva ta av sig jackan i värmen. Det längtar jag väldigt mycket efter. Se vitsippor, videkissar och tussilago som växer, tulpaner och påskliljor. Det är fint det. Börjar redan få vårkänslor.

Jag har varit väldigt nere ett tag, men nu börjar jag äntligen bli glad igen. Du förstår, jag är antingen på eller av, allt är antingen svart eller vitt, allting är antingen asbra eller skit. Jag har liksom inget mellanläge riktigt. Jo, då och då har jag ett mellanläge, och då är jag helt likgiltig istället. Hela hösten och vintern har jag varit mest av, men nu är jag mest på.

Jag har en hel regnbåge med olika sinnesstämningar och humör. Ett helt jävla färgspektrum med allt ifrån sprudlande glädje, hyperaktivitet, apati, nedstämdhet, total panik, avgrundsångest, ilska. När jag känner något så brukar det oftast vara full on. Inget halvdant. Men i och med min medicinering med antidepressiva så har det givetvis planat ut en hel del också.

Vet inte vad jag ville riktigt med det här inlägget, jag bara skrev på, haha. In the flow liksom. Nä, nu ska jag sluta skriva, hejdå. 

Idag åkte mamma och jag till vårdcentralen för att försöka utföra mitt urinprov som jag misslyckades med i måndags. Självklart så lyckas det inte bättre denna gången heller. Efteråt så sitter jag och gråter i timmar av ångest och stress. Jag hade förberett mig, tagit två Sobril för att ta udden av det värsta, men när jag väl sitter inne på den där jävla toaletten så går det bara inte. Sköterskan knackar på luckan och frågar "Hur går det?", "Jag har inte tid att vänta på dig, ska assistera en läkare om fem minuter", "du får komma tillbaks senare".

Jag gjorde så gott jag kunde, men jag är helt enkelt inte en person som kan kissa när någon ser på. Jag är inte en av de många tjejerna som "kompiskissar" på krogen, nej, jag vill vara ifred och göra mitt. Jag har drygt en vecka till på mig att utföra detta, annars får jag ingen utredning på neuropsyk. Jag har redan misslyckats två gånger med att kissa i den där jävla muggen. Till slut måste det gå. 

Hej, jag har varit frånvarande rätt länge nu, och det har hänt så mycket saker i mitt liv på senaste. En del saker vill jag inte gå in på och skriva ut offentligt, men det som har hänt mig personligen är väl att jag håller på att utredas för bland annat ADHD, och försöker leva mitt liv så gott jag kan. Jag har försökt gå på Komvux och plugga upp matten, men det går rent ut sagt åt helvete. Det funkar inte alls.

Senast idag så satt jag hos min samtalskontakt på vårdcentralen och bara grät för att allting känns så jobbigt och tungt just nu. Har haft självmordstankar och tankar på att allvarligt skada mig själv. Att bara få komma bort och bli fri från all skit som bara fortsätter att hända. Att ständigt känna att jag kämpar i motvind. Känns som om jag går in i väggen snart. Hur långt ska jag orka innan det bara tar stopp? 

Jag vet att jag orkar, och jag vet att jag kommer klara mig igenom detta också, men jag är trött. Jag är hemskt trött.

Lämnade precis in aktivitetsrapporten till Arbetsförmedlingen. Tråkigt, men måste göras.

Ännu en ensam dag utan någonting att göra. Ge mig festival, mina vänner och öppensinnade potentiellt nya vänner.. 

Vet inte ens vad jag ska skriva. Det är ändå rätt hopplöst och skit.

Den senaste tiden har inneburit så himla många olika känslor. Vemod, förväntan, ångest, förtvivlan, apati, både glädje och förväntan över vad som komma skall, och tårar och sentimentalitet över de gångna tiderna med vännerna.

Nu har jag flyttat till andra sidan Sverige, mycket är annorlunda och jag känner mig ensam emellanåt. Det är inte lätt att bilda sig en ny umgängeskrets när jag för tillfället varken pluggar eller jobbar. De enda jag har någon form av anknytning till här är min familj, ett fåtal forumvänner och ett ex jag inte pratar med, eller har sett röken av sen Januari. 

Förvisso är det ändå rätt bra. Här kan jag börja om på ny kula och få en nystart. Jag kan vara precis den jag vill vara, om jag vill.

Jag kan ändock inte hjälpa min oändliga saknad. Jag saknar Hälsingland ofattbart mycket. Jag saknar mina vänner, jag saknar dialekten, de bekanta ställena.

Jag kan inte hjälpa det, men jag känner mig som en total nobody här. Jag trodde att jag kände mig så i Hälsingland, men detta är så mycket mer. Jag drunknar i mängderna av alla try-hard-hipsters som verkligen försöker inta en särskild approach. Så många, så likadana. Det får en att undra vem en själv är, och vilken roll jag ska inta.