Idag åkte mamma och jag till vårdcentralen för att försöka utföra mitt urinprov som jag misslyckades med i måndags. Självklart så lyckas det inte bättre denna gången heller. Efteråt så sitter jag och gråter i timmar av ångest och stress. Jag hade förberett mig, tagit två Sobril för att ta udden av det värsta, men när jag väl sitter inne på den där jävla toaletten så går det bara inte. Sköterskan knackar på luckan och frågar "Hur går det?", "Jag har inte tid att vänta på dig, ska assistera en läkare om fem minuter", "du får komma tillbaks senare".

Jag gjorde så gott jag kunde, men jag är helt enkelt inte en person som kan kissa när någon ser på. Jag är inte en av de många tjejerna som "kompiskissar" på krogen, nej, jag vill vara ifred och göra mitt. Jag har drygt en vecka till på mig att utföra detta, annars får jag ingen utredning på neuropsyk. Jag har redan misslyckats två gånger med att kissa i den där jävla muggen. Till slut måste det gå.