Just nu sitter jag som vanligt hemma för mig själv, kollar på The tribe, pratar med mig själv. De enda gångerna jag faktiskt träffar människor är väl i skolan, och ibland på fritiden. 

Folk verkar inte riktigt gilla mig där jag vandrar. Jag kan känna på mig att de fått några förutfattade meningar om mig. Jag kan verka som en stökig och högljudd typ som skiter i allt, men faktiskt så är jag bara ett föredetta mobboffer som försöker hitta sin riktiga identitet. I grundskolan gick jag omkring och var ständigt rädd. Jag hade ont i magen varje dag när jag gick till skolan. Jag kröp nästan längs väggarna och fokuserade på en punkt i väggen för att slippa se folk i ansiktet. Jag lyssnade på heavy metal på högsta volym i hörlurar för att slippa höra vad de sa om mig. Jag var alltid så osäker, och jag stod aldrig upp för mig själv. Det är nog först nu som jag faktiskt kan göra det. Säga ifrån. Faktiskt så vet jag aldrig hur jag ska bete mig bland folk, just för att jag är rädd för att jag ska göra bort mig på något sätt. Förr var jag för liten, tog ingen plats. Nu känner jag mig tvärtom, jag känner mig för mycket. Det känns som om jag bara suger musten ur allt och alla. Jag  försöker alltid vara rolig och driva med saker, skämta bort. För om jag får någon att skratta, då har jag i alla fall gjort någonting rätt, right?