Ibland blir jag bara så himla trött på att hålla tyst. Bara hålla käften och le och låtsas som ingenting.

Det finns gånger då en verkligen känner sig så ensam i världen. När det känns som om ingen lyssnar, när det känns som om en lika gärna kan försvinna, för att det känns som om att ens närvaro inte ens gör ett avtryck, inte gör någon skillnad. Som om en aldrig funnits alls. När en finns för sina närstående, verkligen försöker med all kraft att finnas där och lyssna på vad de har att säga, men själv håller en bara tyst och stänger in allting, även fast det känns som om jorden går sönder under fötterna på en.

Jag bara önskar att någon verkligen kunde lyssna på mig, och bry sig om mig, prioritera mig högt, och uppskatta mig riktigt mycket.