I yngre år har man alltid den förväntningen att studentbalen skulle bli jättekul, och ett gott minne man för med sig hela livet. Familjen och släktingar kommer vara där och fotografera, gråta en skvätt och vara så stolta och sentimentala; "Ja men titta, redan bal, nyss var min lille Olle 7 år gammal". 

Överallt jag såg var det glada miner, kamerablixtar och stolta familjer. Utom min egen. 

Ingen hade kommit för att fotografera mig, eller för att vara stolt över mig. Jasse och Melina hade sin mamma, bror, pappa, farmor, mormor, morfar och gammelmormor där, Måns och Ida hade sina föräldrar och släktingar där. Jag hade ingen. 

Balen var en stel och rätt snobbig tillställning, jag passade inte alls in, men de hade i alla fall god mat. Varken jag, Jasse eller Melina orkade vara kvar särskilt länge, så vi drog vid niotiden.

Jasses mamma skjutsade mig till Bollnäs, så jag gick hem till Leo, Camilla och Hannah. Jag berättade om balen och började gråta. De kramade mig och ville muntra upp mig, så Leo drog på sig sin egen balklänning och hällde upp alkoholfritt mousserande jordgubbsvin i varsina glas, sen tog vi min systemkamera och tog våra egna balbilder. Vi hade inte haft möjlighet att göra det tidigare eftersom vi gått på två olika skolor. Vi tog några balbilder, några lite flummiga bilder, och sen gick vi på krogen tillsammans med Kalan. 

Vi gick till N1 där Mange Schmidt skulle vara. Det var fullt med folk, och det var riktigt bra! Jag hade väldigt kul. Sen så gick jag och Camilla till Max  och käkade lite, sen kom Leo och fick för sig att vi alla skulle bada på Karlslund klockan 02.00 på natten. Jag struntade i det och gick och lade mig istället. Jag hade fått nog med intryck att processa för den dagen.

Så jag är så himla glad att jag har vänner som muntrar upp mig när jag är ledsen. Jag är så rörd över att de engagerade sig så för att göra mig på bättre humör.