Äntligen har jag börjat inse att det snart är slut på Staffangymnasiet. Jag har längtat efter att ta studenten så himla länge nu, för honestly, Staffangymnasiet har varit en riktig pain in the ass. Under mina tre år där jag har utvecklat sådan utomordentlig galghumor, som jag inte behövt damma av sedan tiden jag plågade mig igenom grundskolan i Arbrå.

Det är dock inte helt utan vemod jag kommer lämna det här skitstället. Jag kommer sakna de vänner jag har bekantat mig med genom dessa år och jag kommer sakna Hälsingland. Hela mitt liv har varit samlat precis här, men det är dags att gå vidare och upptäcka världen utanför. Det är äntligen en chans att vända blad, gå vidare, utvecklas som person och få en ny chans. 

Jag vet att de personer som verkligen älskar mig kommer att fortsätta finnas i mitt liv, oberoende av vart jag väljer att bo. Vi är aldrig längre ifrån varandra än ett telefonsamtal, eller 6 timmar med tåg. 

Huvudtemat här är att allt kommer att lösa sig. På ett eller annat sätt så kommer allt att falla på plats. Det kanske inte är vad jag förväntar mig, men vem får allting helt enligt sina förväntningar? Livet i ett nötskal.