Ingen behöver läsa detta. 

Har sån jävla ångest just nu. Min PMDS var tidigare den här månaden verkar det som. Nu har man två underbara veckor framför sig med ångest, sömnproblem, finnar, aggressionsutbrott, cravings, paranoia, deppighet, och allmän emotionell instabilitet. 

Jag hittar ingenting som kan lindra den äckliga jävla klådan inombords. Inte långsiktigt i alla fall. Jag tog nyss upp ännu en terapikontakt. Kom inte in på BUP förra året. Var väl inte tillräckligt självmordsbenägen för att folk skulle bry sig. Första samtalet med min nya samtalskontakt var allmänt om mig och om mina många tvångstankar, rädslor, fobier och katastroftankar + lite om min ångest. Hade inte riktigt insett hur många de egentligen är förrän de synades så att säga. 

När jag skriver detta så ilar och kliar det inombords, har en stor fet klump i halsen, och det känns som om jag ska börja grina. Det känns som om jag kvävs, och jag kan inte göra någonting åt det. Ångesten trycker ner mig i asfalten och håller fast mig. Det är så jäkla svårt att förklara. Det finns inte ord nog i språken att försöka förklara med.