Varje gång jag ser någonting som har med dig att göra så får jag en rejäl ångestklump i magen. Varför var allt tvungen att bli som det blev? Klandrar mig själv så grymt mycket för att jag lackade ur och skällde ut dig. Klandrar mig själv för allt faktiskt. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker att få det till att det var ditt fel, skulden ligger ändå hos mig.

När jag såg dig igen efter en tid, så kände jag knappt igen dig. Ingenting var sig likt. Håret var annorlunda, rösten var inte ens lik, och hela du var bara inte du. 

Jag kan förneka i hundra år att jag inte saknar dig, och att jag glömt dig, men innerst inne så vet jag själv att det är en lögn. Att inte näsan pekar folk i ögonen är underligt. 

Jag bryr mig som fan. Jag bryr mig för mycket. Du har säkert glömt min existens nu.